Sicken lirare

Hemsk person med mustach

Redan som barn var Maelor annorlunda än de andra umbriska ungdomarna. Medan hans fränder sökte den rationella stillheten i de underjordiska arkiven och skolades i kylig logik, drogs Maelor till de platser där ekona aldrig riktigt tystnade. Han hade en sällsam förmåga att snappa upp stämningar och ord som ingen annan hörde. När äldre släktingar eller vandrare berättade historier kunde den unge Maelor återge dem timmar senare – fast med ord och känslor som talaren själv aldrig yttrat, som om han hade druckit direkt ur källan till berättarens dolda minnen. Han lärde sig tidigt hur en liten förändring i tonläget kunde få en vuxen att mjukna, hur en välplacerad halv-sanning kunde vända en anklagelse, och hur dikter och gamla strofer kunde användas för att ge de dödas och glömda röst en plats i rummet igen.

​Det var under tonåren, när han första gången lämnade de trygga hallarna och sökte sig norrut mot de frostnupna passen kring Frostvalvs massiva glaciärer, som han förstod sin sanna gåva.

​Bland befolkningen i gränslandets byar och kalla bergsdalar fanns det skrockfulla teorier som spreds i skenet från eldstäderna. Gamla sägner talade om Isviskarna – en mytomspunnen och nästan bortglömd skara varelser som sägs ha sitt ursprung i de outforskade, evigt frusna bergsryggarna norr om Frostvalv, nära gränsen där den uråldriga permafrosten aldrig töat sedan skapelsens morgon. Folklore påstod att dessa Isviskare kunde tala direkt med frosten, styra kylan och befalla vinterns krafter.

​När Maelor rörde sig genom byarna började folk snart piska upp ryktet om att han var just en sådan Isviskare. Maelor behövde sällan bekräfta något; han bara log sitt varma, gäckande leende och lät dem tro vad de ville. Det gav honom en aura av mystik som öppnade dörrar till både gästabud och adliga vinkällare.

​Sanningen var dock en helt annan än bybornas skrönor. Maelor kunde inte befalla kylan eller befallas av den. För hans umbriska sinnen var isen i stället ett levande minnesmärke. När han strök sina fingrar över en flera hundra år gammal istapp i ett bergspass "hörde" och såg han inga viskningar från kylan, utan melodier, frusna känslor och bortglömda strofer från den tid då isen bildades. Isen bevarade den råa sanningen som tidsåldrarna städat bort.

​När Maelor blev äldre och började röra sig i Solgårds gästabud och kyrkans skugga, växte en djup avsky inom honom. Han såg hur prästerskapet dämpade historien, lade täcken av tystnad över gamla gudar och raderade minnet av allt som inte passade in i Ljusets ordning. Genom isen såg Maelor hur världen faktiskt lät innan Ljuset lade sin slöja. Han såg en tid av vilda, storslagna harmonier – men också sprickorna och krigen som nästan slitit sönder verkligheten.

​Maelor blev aldrig en högljudd upprorsmakare. I stället vävde han sin charm som en osynlig sköld. Med rösten som sitt främsta redskap, en enastående känsla för dramatik och en förmåga att forvända sanningar så att folk trodde att hans idéer var deras egna, nästlade han sig in i maktens korridorer. Han framstod som en underhållande vandrare, en mästerlig historiavävare och en fascinerande gäst – men under ytan var varje strof han yttrade och varje visa han nynnade beräknad.

​Maelor visste ännu inte vad som borde komma härnäst. Han var osäker på om de gamla, förseglade gudarna borde väckas ur sin dvala, eller om världen behövde byggas om till någonting helt nytt. Han visste bara att Ljusets tysta illusion inte var en sann verklighet. Och så länge det fanns gammal is som bar på glömda melodier, tänkte Maelor fortsätta vandra, förvränga kyrkans ord och söka svaret på vad som skulle ta över den dag då frosten slutligen smälte.

Svein Hamnfödd föddes bland tjära, saltvatten och skeppsrep i Svartport, ett av stadens många barn utan ett känt familjenamn. Han växte upp i hamnkvarteren, där man tidigt lärde sig att hålla ett öga på sin omgivning, ett grepp om sin börs och en kniv nära till hands. Havet var hans lekplats och den undre världen hans skola.

Som ung gick Svein till sjöss. Först som däckspojke, senare som pirat och scout. Han blev särskilt skicklig på att röra sig obemärkt, läsa terrängen och upptäcka faror innan resten av besättningen gjorde det. Han lärde sig att slåss med cutlass och dolk, men framför allt lärde han sig att vinna genom att kontrollera kampen – att skapa momentum och aldrig låta motståndaren återta initiativet.

Med tiden blev Svein en respekterad spejare och duellant. Han är inte den starkaste mannen på kajen, men han är ofta den som står kvar när de starkare har tappat fotfästet. Hans karisma är lika mycket ett vapen som hans klingor; han kan få ett gäng att lägga ner vapnen lika effektivt som han kan få en motståndare på knä.

Men Svartfjorden befinner sig nu i en turbulent tid. Gamla maktbalanser faller samman, kyrkan försöker stärka sitt grepp över staden och den undre världen blir allt mer vågad. Svein drogs in i en stöt som skulle kunna ha förändrat hans ställning i staden för gott. Istället gick allt fel. Stöten misslyckades, kyrkans egendom gick förlorad och Svein blev utpekad som en av de ansvariga.

Sedan dess har han hamnat i onåd hos kyrkan.

För Svartportens son är det inte första gången han förlorat något. Men det kan vara första gången han tvingas välja mellan havet han växte upp med, människorna han kallar sina egna och den väg som väntar bortom Svartfjorden.