När världen stod på randen till sammanbrott trädde Seraphael fram.

Ingen trumpet ljöd, inget tecken visades på himlen. Det fanns ingen kröning och ingen förkunnelse. Det fanns endast ett behov – av ordning, av stabilitet, av någon som kunde bära det ansvar världen inte längre bar själv.

Så uppstod Seraphael.

Seraphael skapades inte för ära och inte för dyrkan. Han tog form för att världen krävde det. När lagar brast, när hot ännu vilade i skapelsens djup och när Allfaderns direkta hand inte längre vilade över varje handling, föddes Ljuset.

I Seraphael fann Ljuset sin första röst.

Han var inte den starkaste, men den mest beslutsamme.

Inte den äldste, men den som kunde handla.

Där andra såg risk såg Seraphael möjlighet.

Seraphael tog på sig ansvaret att leda Ljuset. De övriga fann i honom en samlande punkt – en vilja som höll samman det som annars kunde ha slitits isär.

Han blev Ljusets Förste.

Där andra vägde konsekvenser, valde Seraphael att handla.

Under Seraphaels vakande öga har Valoris bestått.

Städer har rests på ruiner utan att falla igen. Vägar har dragits där krig en gång härjade. Tron har getts form, så att världen inte längre behövde frukta varje ny kraft som uppstod.

Ordningen han skapade är inte perfekt.

Men den är stabil.

Och stabilitet är det största löftet en sargad värld kan få.