En Vandrares Krönika: Domlandet — landet man förs till

Jag har aldrig vandrat Domlandet i ett svep. Det tror jag ingen gör. Man kommer dit för att något fört en dit, och sedan håller man sig borta ett tag.

Det som följer är alltså inte en resa. Det är tre, och det ligger år emellan dem. Jag har låtit dem stå i den ordning jag gjorde dem, inte i den ordning en karta skulle vilja ha dem.

I. Domryggen

Första gången kom jag söderut från Rinnsta, längs bergsbågen som löper ner mot Domring.

Milstolparna räknar ner mot Domring. Men det finns inga som räknar tillbaka.

Jag gick en dagsmarsch i skuggan av en transport, för det var enklare än att gå om den. Åtta vagnar, tjugotvå dömda, ett dussin ryttare. Ingen var grym mot någon. Det var det obehagliga. Vakterna delade ut vatten i tid, lät folk stiga av vid rasterna och talade till dem utan hårdhet.

Landskapet gör ingenting för att lindra, och det är det jag vill att någon skall förklara för mig. Det växer skog på Domryggen. Den står på ryggens sluttningar, tät och grönskande, och man ser den hela vägen — man går bredvid den i dagar. Men vägen är inte lagd i den. Vägen är lagd på den öppna östsidan, ute i vinden, där det inte finns en dunge eller ett vindskydd på hela sträckan.

De säger i Rinnsta att de flesta bara går Domryggen en gång. Och jag tror det finns ett korn av sanning i det.

II. Markerna kring Domring

Om staden har jag skrivit, och jag har inte lust att skriva om den igen. Men landet omkring den har jag aldrig nämnt, och det förtjänar det, för det är märkligt på ett sätt staden inte är.

Fastlandet har aldrig behövt en andra stad. Det finns byar, men de är inte byar i den mening Askslätten menar byar — det är kvarter utan stad omkring sig. En smedja, ett härbärge, ett stall, och alla tre lever på vägen och på vad som rör sig längs den. Ingen odlar mer än till sig själv. Jorden är tunn, blåsig och stenig, och det som växer växer lågt och grått.

Sten är vad landet ger, och sten är vad det tar. Brotten ligger inåt land, väster om staden mot ryggens fot, och de arbetas av dem som dömts till dem. Man hör dem på håll: ett långsamt, oregelbundet slående som aldrig blir en rytm. Jag lyssnade en kväll och insåg att det var just avsaknaden av takt som gjorde det olidligt. Män som arbetar tillsammans hittar snabbt en takt. Men här slog varje hammare i sin egen takt, antagligen som ett sorts trots, för att inte låta kyrkan vinna.

Vädret är enkelt att beskriva. Det blåser. Somrarna är torra och kalla i vinden och heta i lä, men lä finns inte. Vintrarna är råa snarare än bittra, med en fukt från havet som går genom kläder och in i leder. Regn kommer sidledes.

En sak till. Fyra gånger om året tömmer man Domens hålor och håller Reningsnatten, och då fylls vägarna. Inte av folk som flyr staden. Av folk som går dit. Från hela sydhalvön, i god tid, med matsäck och barn. Jag mötte dem en gång och trodde först att det var en pilgrimsfärd, och i någon mening var det väl det.

III. Överfarten

Det dröjde länge innan jag kom tillbaka. Över tjugo år, vill jag minnas. Jag ångrar det, av skäl jag omöjligt hade kunnat gissa då.

Tystfjorden skär in mellan halvöns två armar, bred och djup och nästan alltid stilla. Ljudet bär märkvärdigt långt över den, och folk som bor längs stränderna talar lågt utan att någon behöver be dem om det.

Jag hyrde en båt på östra stranden en morgon. Rodden tog ett par timmar och roddaren hade gjort den i trettio år.

Halvvägs över slutade vinden.

Inte mojnade. Slutade. Jag hade haft den i ansiktet, i öronen och i kläderna i elva dagar utan uppehåll, tills jag hade slutat höra den på samma sätt som man slutar höra sitt eget andetag, och nu var den bara borta. Det var som att gå genom en dörr. Jag satt kvar med handen halvvägs uppe för att hålla hatten och kände mig fullständigt löjlig.

Roddaren märkte ingenting alls. Jag frågade om det alltid var så.

"På den här sidan? Ja."

Jag satt still resten av överfarten och såg stranden framför mig bli grönare för varje årtag.

IV. Sörnäset

Jag skall försöka beskriva det här utan att låta som en lögnare.

Sörnäset är det vackraste i Valoris.

Kusten stiger ur vattnet i terrasser. Vinrankor på de nedre, fruktträd på de övre, mandel och bikupor högst upp där sluttningen blir för brant för annat. Stränderna är svarta. Fina som mjöl och heta att gå på vid middagstid. Trappor går ner till vattnet överallt. Folk äter ute på kvällarna.

Byarna heter Svartsand och Sunnvik och ett dussin namn till, och ingen av dem har mur. Det slog mig först efter några dagar. Ingen av dem har mur.

Det finns två skäl till att det ser ut så, och båda är tråkiga. Jag håller ändå hårt i dem, för alternativet är att kalla det nåd, och det vore oförskämt mot varenda man som står i brotten en dagsresa bort.

Det första är vinden. Fastlandet ligger i en ränna mellan två bergskedjor, och en ränna gör med vind vad ett sund gör med ström: den samlar den och skickar den vidare fortare än den kom. Det är därför det blåser jämt kring Domring, och det är därför det inte finns lä där. Sörnäset ligger inte i rännan. Det ligger utanför den, bakom sin egen rygg, med öppet hav framför sig. Samma väder kommer in över båda. Bara den ena får det i ansiktet.

Det andra är jorden. Det har brunnit här. För länge sedan, långt före allt jag kan minnas, och man ser det fortfarande i den svarta stenen och den svarta sanden och i att myllan är flera fot djup där den på fastlandet knappt täcker hällen. Sådan jord bär vad som helst. De tar tre skördar om året där Domring får en och den är tunn.

Så nu är jag tvungen att skriva det obehagliga.

Det står hus längs den här kusten som inte tillhör folk härifrån. Stora, välskötta, stängda halva året. Jag frågade i Sunnvik vems de var och fick ett axelryck och ett svar som var ovilligt utan att vara ovänligt: folk från staden. Domarfolk. Officerare. En dags segling från ringarna, och de har byggt sina somrar här.

Jag klandrar dem inte för att de kan se. Jag noterar bara att de kan.

Och jag noterar en sak till. I kyrkans register har Domlandet en stad. Det stämmer, om man inte räknar Sörnäset, och registren räknar inte Sörnäset. Här finns inga altare värda namnet, präster på papper och några som faktiskt varit här. Havskyrkan är starkare än Ljuset och ingen låtsas om annat. Man välsignar båtar i Vågmästarens namn innan man skjuter ut dem, och man talar om Djupets drottning som om hon vore en granne man har ett förhållande till: inte älskad, inte fruktad, respekterad.

Jag har återvänt till Domlandet fler gånger än jag har haft skäl till.

Domring lär att landet är hårt, och att det hårda är världens ordning, och att den som förs dit bara får se ordningen som den faktiskt är. Det predikas inte i så många ord. Det behöver det inte. Man kör folk längs en väg utan lä och låter marken säga det åt en.

En dags segling därifrån bär samma region tre skördar om året, och folk bygger trädgårdar i terrasser ner mot vattnet och äter kvällsmat ute utan mur omkring sig.

Skillnaden är inte fromhet. Den är inte nåd, och den är inte något någon förtjänat. Den är en bergskedja och en gammal eld.

Det är det jag tänker på när jag hör hammarslagen i brotten. Att någon har valt vilken halva av halvön man förs till, och sedan kallar man det rättvisa.

Landet var alltid kargt på ena sidan och rikt på den andra. Men om det är rättvist, det får någon annan svara på