En Vandrares Krönika: Stormfjällen — taket och dörren

Jag kom till Stormfjällen från havet, med en skuta från Svartport som la till i Hvithamn en morgon när vädret precis höll på att slå om från ett oväder dagen innan till en vacker solig dag.

Det finns ett gammalt talesätt om att Askslätten och Stormfjällen är samma knutna näve. Att marken lade sig i söder och reste sig i norr, och att det var samma slag. Jag tänkte på det när jag steg iland, för jag kom direkt från slätten, och skillnaden var total. Där nere såg jag allt, hela tiden, i alla riktningar. Här ser man ingenting. Berget står i vägen, som en vägg som stoppar något i fjärran.

I. Rimkusten

Hvithamn är den enda plats i regionen där ett skepp från Valoris lagligt får lägga till, och man förstår varför när man sett kusten. Rimkusten är inte en strand. Den är resterna av en. Sönderbrutna vikar, stup som går rakt ner i svart vatten, skär som byter plats med tidvattnet.

Staden luktar tjära och rök. Valben ligger staplade som timmer, hus byggs av drivved och sten i lika delar, och varje tak är tyngt med stenar mot vinden. Här mäter man inte året i skördar. Man mäter det i isens tjocklek. Endast 4 månader om året är isen tunn nog att för skepp. Resten av tiden får man antingen vandra på isen eller längs bergets fot ner mot Salthamn eller över Askbrynet till Stålborg

Kylan är inte det farliga. Det trodde jag också, tills jag fick höra folk skratta åt mig. Kylan går att klä sig mot. Vinden gör det inte. Den kommer ner genom passen utan förvarning, tar tak, båtar och människor med sig, och den lägger sig lika hastigt som den kom. Ett barn i Hvithamn lär sig gå med ena handen alltid nära något fast.

II. Hamarsklinten

Man ser det från hamnen varje dag: ett mörker i öster, ett blåsvart moln som aldrig rör sig. Ett stillastående oväder, förankrat i en bergskedja, år ut och år in. Åskan därifrån hörs över hela Rimkusten. Men man lär sig sålla bort den efter några dagar.

Kyrkans register kallar toppen Östra Rimhöjden och nämner den inte mer än så. Alla andra kallar den Hamarsklinten, och den sägs vara döpt efter Leif Hamarsson som var den första och sista som besteg berget och kom tillbaka igen för över 200 år sedan.

Jag gick aldrig upp. Jag kom halvvägs, till den sluttning där mossan slutar och stenen är svart efter att ha träffats för många gånger. Där stannade jag. Håret reste sig på armarna. Varje andetag smakade metall.

Jag har känt den lukten en gång förut. Den kom över ett sädesfält på Askslätten, under ett oväder, och jag skrev då att jag inte förstod vad jag såg. Jag förstår det bättre nu, och jag är inte gladare för det.

Det bor folk i dalgångarna under klinten. Klanerna, säger man i Hvithamn, och man säger det lite för lätt, som man talar om väder. De handlar i staden, betalar med skinn och järn, och de bär märken på armar och hals som ingen smed har gjort: fina, förgrenade linjer som ett träd sett underifrån, eller en rot, eller en flod ovanifrån. Jag har sett sådana märken på män som överlevt blixtnedslag.

Jag delade eld en kväll med en av dem, en äldre man med darriga händer. Jag frågade vad de ber till där uppe.

"Vi ber inte," sa han. "Vi går upp."

Jag frågade vad som fanns där uppe.

Han såg på elden en lång stund. Sedan sa han: "Det som blev över."

Kyrkan lär att stormens gud förintades när ordningen återställdes, och firar hans tystnad som ett tecken på fred. Jag har hört den predikan i Solgård. Den är vacker, och den hålls långt ifrån en bergstopp där åskan inte har upphört på fyrahundra år. Gränsvakterna skall enligt uppgift ha förseglat stigen upp tre gånger.

III. Vitvidderna

Västerut från kusten ligger snöslätten mellan bergsryggen och Ravngård. Ingen odlar den. Ingen äger den. Kyrkan kallar den hellre vidd än land, för ett land måste ha en herre.

I bergsryggens västra toppar ligger Frostvalv. Jag har skrivit om den staden på annat håll och har inget att lägga till, då knappt någon information finns att hitta.

IV. Ravngård

Sedan kommer man till Ravngård, och man slutar tänka på vädret.

Jag har sett stora byggnadsverk. Jag har inte sett något byggt så här. Ravngård är för stort. Murar tjocka nog att rymma korridorer inuti sig själva. Portvalv som skulle ta emot något betydligt större än en vagn. Trappor med steg som passar illa för mänskliga ben. Det är en borg byggd av någon som räknade med att stanna för alltid, och som hade fel.

Nu är det ett skal. Taken är borta. Halva den norra delen har rasat inåt. Buskar växer i salarna, snön driver in genom fönster som inte haft glas på århundraden.

Det här var Allfaderns fäste. Han byggde inte på det högsta berget. Han byggde inte vid den bästa hamnen. Han byggde precis här, och det var ingen slump.

För strax norr om Ravngård finns en öppning i berget.

Jag låg över hos det sjunde försöket att bygga upp platsen. Så räknade förmannen det själv: det sjunde sedan Korrigeringen. Fyrtio man, huggen sten, en välsignelse från Solgård och tolv gränsvakter till skydd. De hade rest tjugo meter ny mur på ett halvår, och de var stolta över det.

Natten var stilla. Det var det som var fel. Ravngård låter alltid, för vinden går genom hundra tomma fönster, men den natten upphörde ljudet en stund, som när någon lägger handen över en sträng.

Ingen ropade. Det var ingen strid. På morgonen låg den nya muren utlagd på marken, sten för sten, och stenarna var inte välta. De var nedlagda, i ordning, som om någon plockat isär arbetet med tålamod. Två vaktposter var borta. Inget blod. Inga spår i snön, och snön låg orörd ända fram till muren, vilket var det jag hade svårast att sluta tänka på.

Förmannen svor inte. Han skrev in det i en bok, som om han haft raden förberedd. Jag frågade om han sett dem.

"En gång," sa han. "Vit som kalk. Ögonen hela svarta."

De packade ihop tre dagar senare.

V. Dörren

Norr om Ravngard finns en öppning i berget. Under dessa berg ligger de hallar och gångar som Valoris kallar Dolvark.

Bortom bergen hade jättarna sitt. Under dem hade dvärgarna sitt. Och mellan dem, vid den enda dörren, satte Allfadern sitt fäste.

Dvärgarna drog sig inåt för länge sedan. Men de övre hallarna står inte tomma. Efter Korrigeringen tog skuggalverna dem, kritvita, kolsvarta i ögonen, trogna en gudinna kyrkan inte vill höra om. Det är därför inget sjunde försök blir ett åttonde. Ravngård kommer inte att byggas upp, för Ravngård står på deras trappa.

Jag lämnade regionen åt söder och Askport. Och jag mindes tillbaka på mina ungdomsår, spenderade i Ravngard när fästningen stod som ett monument över gudarna och deras kärlek till Valoris och dess folk. Och ibland undrar jag om det hade varit bättre om dom gamla gudarna hade gjort som dom nya, och låtit folket leva sitt liv utan inblandning.

Men det är nog en läxa dom få som finns kvar har lärt sig nu.